Jag satt nyss och tittade på “Flags of our Fathers”. Otroligt bra film måste jag säga. Clintan vet hur man gör bra rullar.

Den fick mig att börja inse något som jag funderat på i flera år faktist. Angående hjältar. Hjältar är bara något påhitt som vi människor har skapat.

Varför?
Det finns egentligen två svar till varför. Den ena är
1. Vi skapar en hjälte för känna oss bra.
2. Vi skapar en hjälte för att tjäna något på det.
-

1. Vi vill inte vara vanliga. Man kan ju fundera på varför människor älskar att titta på Heroes, varför Marvel och DC Comics är så stora företag, varför vi alltid står på hjältens sida i filmer, varför det i alla tider har funnits historier om hjältar, nobla riddare, goda och onda kungar. Jag tror alla dessa saker utmynnar i att vi människor vill vara mer än vanliga. Vi vill kunna leva det vanliga Svenssonlivet men samtidigt titta på Heroes där vi sen kan njuta av budskapet med alla hjältehistorier om att “Hur vanlig du än är så finns det något inom dig som är ‘bigger than life’, men inget vet om det.” Vi mår bra utav det. Det är som ett lyckopiller att titta på Heroes. Då kan vi fortsätta leva vårat mediokra liv utan att behöva känna oss dåliga för att vi gör det.

2. Samhället vill ha förebilder. Inte för våran skull, eller jo… till viss del är det för vår skull. Men främst är det för de som styr. Det är för deras skull som vardagshjältar skapaas. I alla samhällen så uppfostras vi för att vara goda medborgare. Vi får en medalj för att vi gjorde det vi skulle göra i krigszonen. Vi styrdes av vår mänskliga instinkt och brydde oss om våra vänner ute i slagfältet - utan att tänka. Och därför vill staten ge oss en medalj (en morot), peka på vår gärning och säga till oss övriga medborgare “Detta är en hjälte, för att han offrade sitt liv för vårt land”. Med andra ord vill de att vi ska se upp till dessa och vilja vara som dem. Vi har sett det många gånger i film där en ung man vill följa sin far eller en liten pojke uppmuntras av en soldat att “aldrig ge upp” och så blir den lilla pojken stor och blir därefter en hjälte.

Sanningen är att hjältar inte väljer att vara hjältar. Det är omständigheter och tillfälligheter som skapar hjältar oftast. Självklart är det principer, etik och moral inom den människan också som triggar handlingen från hjälten i en situation, men det är inte som att den människan bestämt sig innan en situation uppstått att han/hon ska bli en hjälte/hjältinna.

Men vi tenderar att glorifiera hela historien om hjälten så att fler vill vara hjälten och göra ändringar i historien eller kanske bara i vardagen. Det finns till och med exempel på hjältar vars historia aldrig ens berättas för att det inte gör något gott för folk att känna till den. Han/hon skulle inte längre vara en hjälte om vi kände till historien bakom.

Det kan vi se en ändring på i historien om hur vi berättar våra historier om våra hjältar även.

Anti-hjälten föds!
I mitten av 1900-talet kring andra världskriget började sättet att berätta historien om våra hjältar att förändras. Med uppkomsten av film noir blev denna persona väldigt populär. Där har vi Clint Eastwood med i ett litet hörn när han gjorde “Man with no name”. Skillnad blev det även i serietidningar där exempelvis Batman skapades år 1939. Jämför man med en annan känd karaktär från DC Comics, nämligen Stålmannen, ser man en stor skillnad i hjältepersonan. Stålmannen är den som gärna hjälper och kan allt och är bäst på allt. Batman är en mörk man, som inte fajtas mot onda skurkar men även bråkar med sina inre demoner.

Frank Miller, en av vår tids största serietidningsskapare (långt ord), föddes under denna eran. Vid tidig ålder blev han fäst vid serietidningar och man kan se i hans verk idag var han hämtar inspiration ifrån. Sin City är kanske det bästa exemplet på anti-hjälten som Frank Miller skapat. En till sak som inte många heller känner till är att Frank Miller var den som skapade den moderna Batman, det var han som skapade “The Dark Knight”.

Vad jag vill komma fram till är vad det är som anti-hjälten tänker angående sin roll som hjälte. Kort sagt kan man säga som så att han/hon inte ser sig själv som en hjälte. Jag tror att uppkomsten av vår anti-hjälte inte var en slump. Människor började förstå vad en riktig hjälte var för något i och med första och andra världskriget och den dystra stämningen i anti-hjälte historier kommer från den ekonomiska depressionen på den tiden.

Precis som det sades i filmen “Flags of our Fathers” ska jag avsluta detta inlägg med:

Jag kom slutligen fram till att han förmodligen hade rätt.
Det finns kanske inga hjältar, utan bara människor som min pappa.
Jag förstod till slut varför de var så obekväma med att bli kallade för hjältar.
Hjältar är något som vi skapar. Något som vi behöver.
Det är ett sätt för oss att förstå det som nästan är ofattbart.
Hur människor kan offra så mycket.
Men för min far och hans kamrater… de risker och skador de utsattes för…
De gjorde det för sina kompisar.
De stred kanske för sitt land, men de dog för sina vänner.
För mannen framför och vid sidan av dem.
Och vill vi verkligen hedra dessa män ska vi minnas dem hur de egentligen var.
Så som min far mindes dem.