Jag satt och spelade Call of Duty 2. Jag sprang och sköt på tyskarna^^ ( Här. Brittisk soldat). Då slog det mig. Jag tänker inte så mycket på vart jag springer. Jag springer dit det känns bra. Behöver någon lagkamrat hjälp kanske jag springer med honom ett tag. Ibland tar jag en avstickare för att skjuta en tysk bakifrån osv.

Så tänkte jag: Detta är en metafor!

Så många är oroliga över sin framtid. De vill göra en massa saker men vet inte vart de ska börja. Vilket håll är bäst att springa? Är den bättre än den andra? …. Jag tog höger när jag kände för det. En kamrat blev skjuten och handgranaterna ven! Men jag fattade hela tiden nya beslut för att de kändes rätt. Inte för att jag analyserade dem!

För vad skulle hända då?

Jag testade att ställa mig helt still och börja tänka ut var det var bäst att springa. Inte instinktivt eller en snabb tanke bakom det utan genom att analysera det.

Vad händer då? Jag blir till slut skjuten. Fienderna kommer närmre och så dödar de mig.

Så genom att analysera allt så missar jag värdefull tid.

Man kan göra saker hur lätta som helst eller hur svåra som helst.

Vad får jag ut av att tänka igenom alla möjligheter, alla vägar… vilket håll kommer fienden att ta? Vilket håll går mina kamrater? Bör jag följa efter dem? Bör jag springa till det stället… eller det?

Sug på den karamellen!

/ Zimsalabim